Idag är en sådan dag där allt känns hanterbart igen. Solen skiner, jag har vackraste katten och finaste vännerna och en pojke som ringer lite då och då och vill umgås. Precis på samma villkor som jag.

Sådär helt utan krav, bara för att kramas lite, skratta och ha trevligt ihop. Det är precis vad jag behöver. Något mer är jag inte redo för.

Det är vår mina vänner. Det känns bra i själen! Oftast!

Men onekligen känner jag mig aningen förvirrad då humöret åker berg o dalbana och ena sekunden är jag superglad för att nästa sekund inte minnas hur man andas eller tar sig igenom dagen.

Det blir förvirrande onekligen.

Jag undrar lite hur sjuk man egentligen är. Hur djupt rotad är deppressionen och kommer man någonsin ur den?
Är det så att den alltid kommer ha makt över mig?
Jag som tyckte jag var så himla mycket bättre. Men det går i vågor. Det gör det juhe. Och kanske endag blir det mindre och mindre för att helt försvinna. Jag hoppas på det.

Älsklingskatten jagar flugor och jag skall snart in till stan och träffa vänner. Det är en skön dag för oss båda!
Och underbar musik har jag med. Och såklart världens finaste lilla mirakel i magen. *kärlek*
Tio veckor kvar. Sheisse, vad tiden börjar gå fort! Känns som att tiden bara rusar.
Men aldrig har jag längtat så här mycket efter något i hela mitt liv.. Känns hel knepigt.. men ack så underbart! :)

Dags att gå ut i solen.. filten och vännerna väntar!
Och dessutom har jag fått brev från Joanna som skall besvaras idag.. Och ett som skall skrivas till Malin.
Ibland är jag oerhört seg..

Och Tezz.. min brevlåda väntar fortfarande på ditt brev ;) *love*

Ha det finast mina vänner!

//E