Om du lämnade mig nu - Winnerbäck

Det blir alltid längre tid än man tänkt sig mellan varven man får tid och ork att svammla ner några rader.
Antingen är det för varmt, för mycket att göra, för trött eller så har orden helt enkelt tagit slut...
Jag önskar att det var som förr då orden var mitt viktigaste vapen och min bästa terapi. Det är tomt utan orden.

Kanske är det för att allt är så annorlunda nu. Jag har lärt mig att det är ok att falla men jag har fortfarande svårt att stå för det. Jag har svårt att visa mig svag, ensam och beroende. Men jag erkänner att det finns stunder då jag vill skrika, sparka och slåss och önskar att någon kom och plockade ihop mig, plockade upp och vaggade mig till sömns. Jag önskar jag hade lättare att öppna mig, kanske få ut några av alla de maskar som krälar därinne.. få lite ordning på tankarna. Men det är svårt när man aldrig har varit den typen och tilliten är lika trasig som mina kängor från festivalsommaren -2000.

Lyckan över det lilla livet i magen är störst av allt i hela världen.. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var rädd. Och stressad. Jag är hyperstressad. Stressad över städning, känslor, ekonomi, barnuppfostran och allt som hör till.
Jag kan inte säga att jag lever i idyllen man läser om... Harmoniska gravida som går med magen i vädret och bara väntar, glöder och ler.
Jo, jag gör det oxå.. Men jag inser att jag tagit på mig det största ansvaret i livet och det skrämmer mig.. samtidigt som det gör mig lyckligast i världen.
Och kanske är det bara bra att vara lite rädd, lite nervös och skräckslagen.. ?!
Och stressen över städningen som bara ökar.. det finns så mycket att göra, så liten tid och så väldigt lite ork.
Och desto mer jag tänker på det, desto mer ångest och mindre ork får jag.
Hur skall jag klara av att bli klar i tid?

Det enda jag vill är att kunna njuta med Liten i magen, Herr Greger i famnen i och en glass i handen..


Och jag saknar fortfarande den där Vackra Kärleken från förra sommaren.
Han som fick mig att glöda, le och sjunga igen. Känna igen.
Jag saknar hans doft, hans armar och känslan av att vara någon. Vara hans.
Jag saknar våra intrasslade varma kroppar i lakan som doftar ömhet och jag saknar våra ciggaretter på balkongen när han höll min hand i sin och vi hörde måsarna skrika godmorgon.
Framförallt saknar jag den värme han gav, glädjen och de vackra ögonen.. Och leendet som fick alla bekymmer i världen att försvinna..

Jag trodde att ensamhet var vackert men det var innan Du visade mig hur ljuvlig tvåsamhet kan vara baby.

Jag tror jag fortfarande är lite kär i dig?!

Och förresten...

Kom tillbaka orden, jag saknar Er.