Ibland så träffar man människor som biter sig fast lite extra sådär i själen på en.
Kanske är det för att jag är en sådan där känslig och lite blödig typ.
Jag vet inte!

Men jag minns en kväll ... Det var sent, det var mörkt och jag var på väg någonstans. Det kan ha varit Kompaniet möjligtvis...
På vägen träffade jag en dam. Hon var gammal redan då. Runt 55-65 kanske. Fast förmodligen så var hon inte lika gammal som det såg ut som.
Jag antar att det var livet som hade tärt hårt på henne.

Hon var sådär fantastiskt hårt spacklad... (som jag minns att vissa spacklade sina barbies i barnåren) med olika hårda färgtoner. Det rådde ingen tvekan om hennes yrke. Kläderna och sminket talade för sig själva.

I alla fall så frågade hon snällt efter en ciggarett och självklart fick hon det...
Vi stog och pratade en stund och hon berättade lite om sitt liv och livet hon levde på gatan. Det var ingen rolig berättelse.
Efter ett tag berättar hon att hon har blivit yrkesskadad... I mitt stilla sinne tänkte jag: Tro fan det.. men det kan man ju inte säga..
Så jag tittade på henne och väntade på en fortsättning...

Utan ord drar hon upp sina tröjärmar och visar mig sina handleder... Dom såg ut som bowlingklot. Stora, svullna klot.
Jag blev nog ganska stum tror jag.. och kände att jag var tvungen att komma bort..

Så jag avslutade snabbt och flydde min väg...

Men jag har aldrig riktigt kunnat släppa tanken på henne. Jag önskade så fruktansvärt att jag kunde ha gjort något för henne. Jag visste bara inte vad.
Nu antog jag att hon var död. Det är trots allt en hel del år sedan..
Och livet på gatan är hårt...


Men idag träffade jag henne banne mig på bussen!
Hon levde og såg precis likadan ut... Kläderna och sminket. Handlederna såg jag inte. Men jag antar att dom fortfarande ser likadana ut dom oxå.

Jag log mot henne.. och hon log tillbaka. Trots att jag är säker på att hon inte kände igen mig.
Jag blev i alla fall glad av att se henne. På ett konstigt vis.
Ett bevis på att man kan överleva jävligt mycket skit helt enkelt...

Om man måste...

(och det finns dom som har det så jävla mycket värre än mig så vad fan gnäller man om lixom?)


Nej... Idag somnar jag med ett leende på läpparna!

Hurra för den levande prostituerade kvinnan helt enkelt.. Klarar du dig så gör fan jag det oxå!