Det regnar höst ute nu. Det regnar stora tunga droppar som andas senhöst i varje millimeter. Jag kan inte göra annat än att älska det.
Jag njuter av gråheten och tyngden i himlen och jag undrar om regnet kom för att trösta mig. Som en sådan där liten smekning på kinden ni vet. Av någon man älskar. En öm viskning om att det är tungt nu, men det kommer bli bättre snart.

För saken är faktiskt såhär…

Vissa föds odugliga.
Vissa föds med södertrasade hjärtan. 
Vissa föds med en känsla av otillräcklighet. 
Jag är en av de.

Och för varje steg man tar framåt… Så kommer det någon och puttar en 7 steg tillbaka.
- Stanna där.. gå inte framåt. Det finns ljus där framme. Det är skrämmande. Ljuset.
Hur konstigt det än må låta så är faktiskt ljuset skrämmande. När man har levt så många år i en värld där ljuset bara har varit en tillfällig gäst.
Oftast en gäst i ett rum av rökdimma och alkoholångor.

Ja, det var gamla tider. Jag medger det. Men trots allt inte så väldigt länge sedan ändå.
Fast så är det ju där med att jag fortfarande på något vis är fast i -97 med rosa dagböcker med lås och skolböcker klädda med Hello Kitty papper. Jag kommer lixom inte vidare. Kanske är det för att jag inte vill. Eller att jag inte är redo?

Idag skall jag bara vara mig. Elin. Den gamla Elin som kedjeröker cigaretter, dricker vin mitt på dagen och klär sig i helsvart med kort kjol och kängor och går på synthklubb med en gammal vän.
Imorgon skall jag vara den nya Elin. Den ansvarsfulla mamman med håret i en slarvig tofs och mysbyxor. Det kommer vara söndag och det skall vara mysdag med den mest älskade, vackraste personen i mitt liv.
Mitt allt och den jag andas för.

Men ikväll, ikväll skall jag få lov att vara trasig och otillräcklig.
Förhoppningsvis viskar regnet till mig även imorgon!