Jag kom fram till en hamn ...

 

Jag har försökt att sammanfatta helgen i ett par dagar men det är lite svårt när hela känslocentrat är krigshärjat.

Jag kan skriva att jag har levt. Jag har levt något så in i helvete. Om ni ursäktar uttrycket.
Förbannat intensivt. Förbannat magiskt och förbannat bra helt enkelt!
Jag har träffat människor som bott i mitt hjärta i snart 15 år. Människor som får mig att vilja skrika rakt ut hur jävla mycket bättre allt blir när dom faktiskt finns i närheten och låter mig dela mina tyngda andetag med deras. Även fast jag vet att även de andas tungt ibland.

 

Jag skulle kunna fylla sida efter sida med vilken betydelse de har haft i mitt liv. Om leenden som inte tar slut, om gitarrspel, om raspiga röster och whiskey med is mitt i natten.
Om ögon som ser hela vägen in i min själ. Som bottnar.  Som ingen annan kan för ingen annan har funnits lika länge. Dom har varit med och format mig. Byggt upp mig med sina ord och sin musik.
Framför allt sin skadade humor. Den humorn som jag tycker jag är så jävla rolig! Som andra utomstående aldrig  tycks ha en tendens att förstå.

 

Den natten. Fredagsnatten. Som inte alls blev som den skulle. Jag skulle (som vanligt) befunnit mig någon annan stans men ödet ville annorlunda. Kanske är det fel att kalla det ödet?! Men jag tror det var meningen att jag skulle träffa De. Just där, just då.
Det fanns en mening med att jag träffade de just efter allt kaos. Mitt i alla stormar.
Det var DE som var hamnen där jag kunde segla i land och hitta en plats att stänga av motorn och ta ner seglen en stund.

De fyllde mig med värme och skratt. Nostalgi. Men denna gång ingen sorgsenhet. Kanske börjar jag bli vuxen nog att acceptera tiden? Att man inte kan ändra den. Även fast man vill.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att det finns sådana som de. Som känner mig på ett så annorlunda vis. Som ser igenom murarna. Jag tackar för att de vill ha mig som en del av sitt liv.
Jag tänker leva på det här nu. Jag kan fortfarande höra deras röster och se deras fina ansikten framför mig. Jag ler och jag saknar lite. Men jag gråter inte. Inte nu längre.


Nu är det däremot på hög tid att ta tag i Nuet. Det är mycket som skall fixas. Lite senare skall ni få resten av helgen…
Åtminstone delar av den.. 
Nu är det nämligen dags att göra lite nytta innan lusegrisen skall hämtas om ett par timmar.
Kaffe. Cigg. Packa ihop allt som är vårat hos Erik. Fixa tvätt. Mer kaffe. Cigg. Avgå!

Seriöst… Passa på att lev mina vänner. Lev som fan!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0