Stenarna har börjat spricka och själen börjar sippra ut genom hålen.

Illaluktande och svart.

Och jag undrar vem som fyllt mina lungor med Kaustiksoda?

Och det jag trodde var en bra start var ännu en dead end lane. Straight to Hell.
Varför lär jag mig aldrig? Varför Lär jag mig Aldrig?

 

 

 

Det regnar höst ute nu. Det regnar stora tunga droppar som andas senhöst i varje millimeter. Jag kan inte göra annat än att älska det.
Jag njuter av gråheten och tyngden i himlen och jag undrar om regnet kom för att trösta mig. Som en sådan där liten smekning på kinden ni vet. Av någon man älskar. En öm viskning om att det är tungt nu, men det kommer bli bättre snart.

För saken är faktiskt såhär…

Vissa föds odugliga.
Vissa föds med södertrasade hjärtan. 
Vissa föds med en känsla av otillräcklighet. 
Jag är en av de.

Och för varje steg man tar framåt… Så kommer det någon och puttar en 7 steg tillbaka.
- Stanna där.. gå inte framåt. Det finns ljus där framme. Det är skrämmande. Ljuset.
Hur konstigt det än må låta så är faktiskt ljuset skrämmande. När man har levt så många år i en värld där ljuset bara har varit en tillfällig gäst.
Oftast en gäst i ett rum av rökdimma och alkoholångor.

Ja, det var gamla tider. Jag medger det. Men trots allt inte så väldigt länge sedan ändå.
Fast så är det ju där med att jag fortfarande på något vis är fast i -97 med rosa dagböcker med lås och skolböcker klädda med Hello Kitty papper. Jag kommer lixom inte vidare. Kanske är det för att jag inte vill. Eller att jag inte är redo?

Idag skall jag bara vara mig. Elin. Den gamla Elin som kedjeröker cigaretter, dricker vin mitt på dagen och klär sig i helsvart med kort kjol och kängor och går på synthklubb med en gammal vän.
Imorgon skall jag vara den nya Elin. Den ansvarsfulla mamman med håret i en slarvig tofs och mysbyxor. Det kommer vara söndag och det skall vara mysdag med den mest älskade, vackraste personen i mitt liv.
Mitt allt och den jag andas för.

Men ikväll, ikväll skall jag få lov att vara trasig och otillräcklig.
Förhoppningsvis viskar regnet till mig även imorgon!

 

Älskade pappa... Om jag bara visste att du fanns här och såg ner på mig.
Om du visste hur mycket jag saknar dig..

Det kommer knytnävesslag ibland.
Som imorse när jag öppnade kylskåpet och drack vatten ur tillbringaren. Det luktade Thailand om den.

Och jag gick runt och städade och tänkte på dig.

Sedan vet jag inte om det kanske var ödet.. Det kan man nog inte kalla det. Men det kändes i alla fall väldigt skumt för jag satte på ett av blandbanden med barnlåter på till Sanna så kom denna låten.
Då gick luften ur mig.

Ibland känns det som att du vill försöka säga mig någonting. Men jag vet inte vad, pappa.
Jag önskar jag förstog. Jag önskar att jag inte såg massa tecken för jag vet inte om det faktiskt är inbillning eller inte.

Jag har börjat prata med en man... Det är faktiskt ganska töntigt för vi träffades via ett online spel på facebook. Han är med i min klan.
Vi har pratat ett tag. I helgen fick jag veta att han hade hus i Pattaya.
Det var ju din stad pappa.

Han vill att vi skall åka ner i vinter.

Är det här oxå ett tecken pappa?
Jag önskar du kunde guida mig.

Kan han vara svaret på mina drömmar?
Att få komma närmare dig? Att leva i dina fotspår?
Jag vill tro att det är så.

Och nej pappa, jag skall inte kasta mig in i något. Jag vet att du tyckte jag var för impulsiv ibland. Kanske hade du rätt. Jag väljer att se bort ifrån det.
Men den här gången är det inte impulsivitet utan intuition och känsla och med ett försök av förnuft.


Du fyller snart år. Igen. Och jag förstår inte hur tiden kan gå så fort...
Till jul är det 4 år sedan du försvann.

Om du vore här hade du fått klippa Sanna, pappa. Hon har samma hår som jag hade när jag var liten och jag minns hur jag älskade att du klippte och borstade mitt hår.
Jag har berättat om det för henne.
Hon kommer le åt det när hon blir större.


Glöm inte att jag älskar dig och tänker på dig.
Du finns överallt.


"And I sleep with the light on just in case you come home"

Det är väl på tiden att släppa bomben. Vissa vet och vissa vet inte.
Jag har tagit kontakt med den lilla människans pappa. Eller rättare sagt så har han tagit kontakt med mig.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga eller hur jag skall reagera eller för den delen bete mig.

Det är en väldigt märklig situation som jag självklart vet att jag försatt mig i alldeles själv.. men som likförbannat känns jävligt .. otrygg.
Självklart vill jag att den lilla människan skall ha sin pappa. Jag är av en uppfattning av att barn behöver en pappa.
Med detta säger jag inte att barn utan en pappa/fadersfigur har det sämre!
Jag kan tänka tillbaka på min egen barndom och se hur mycket min pappa betydde. Jag vill inte ta det ifrån min lilla.
Men frågan som återstår är: Är han bra för henne? Kan det fungera?

En liten tid nu tyckte jag det verkade bra.. och nästintill tryggt.
Men Redan nu... efter en vecka börjar han skrämma mig.
-"Du vet att jag alltid kommer hitta dig om du inte kommer hem"
-"Du skall inte ha några andra killar i lägenheten... Det är inte bra för våran dotter"

Ni som känner mig känner även till mina fördomar. Detta beteendet gör inte saken bättre!

Jag hoppas att som han säger: Att vi kan skapa en mogen och vuxen relation. Att göra det som är bäst för den lilla!
Ingenting hade gjort mig gladare..
Men om han menar att det innebär att leva tillsammans, vara ihop och skaffa syskon vilket han verkar tro är det inget som någonsin kommer inträffa.
Jag har informerat om det. Även om kontaktannonser.
I´m sorry... men så är det. En relation med honom är ingenting som någonsin kommer  bli av. Oavsett!

Nu är jag återigen scared shitless och jag vet inte alls vad jag skall ta mig till.
Jag undrar om jag har gjort fel... men jag vet att jag alltid kommit att ångra om jag gjort annorlunda.

Vänligen skjut mig!

- Du är en av dom få människor jag faktiskt respekterar sade han och pussade mig i nacken ...

Och där föll jag som en fura.. Pang, krasch så var det kört igen.
Eller i och för sig så gick det väl aldrig över..
I lite över två år har det varit såhär .. stormigt, turbulent och magiskt! Helt jävla magiskt.

Det har fallit tårar, jag har svurit men jag har älskat. Hårt och intensivt.

Men alltså ... varför är det inte möjligt? Varför kan inte allt bara vara lätt .. för det är ju så rätt.
Så klyschigt att man bara vill kräkas. Egentligen.

Natten och kvällen igår var så sjukt bra. Det var helt fantastiskt.. jag känner mig hög.
Tjack, släng dig i väggen.. Det här går inte ens att jämföra!

Alla hans vackra ord. Hans famn. Hans spontana ömhetsbevis.. Ögonen. De vackraste ögonen jag vet. Ögon som lyser av kärlek och värme.
När såg jag det sist? När var det såhär äkta? Jag minns inte.

Och ja, jag vet att det inte kommer leda någonvart. Men jag sparar minnet av en fantastisk kväll långt in i hjärtat och lever på den. Länge, länge!

Förövrigt... vem springer ut klockan 23 i ösregn för att köpa kinamat för att denna någon "måste" lära en viss tjej att äta med pinnar. Så jävla sött.

Jag skall inte mala mer.. men jag är bara så jävla genomlycklig idag..
Han är my everyday magic. Den där som är så jävla rätt och hela min kropp bara skriker efter mer!


Tack älskade, älskade bäb för att du passade mitt barn. Du är en ängel och jag älskar dig så vansinnigt mycket!
Systern jag aldrig haft!
Jag önskar jag kunde hjälpa dig som du hjälpt mig upp igenom alla år.
Utan dig är jag inget!
Tack för att du finns och för att du står ut med mig.. på gott och ont!

...You are my sister...


Snart kommer Robbin, jag skall fortsätta le fånigt och försöka övertala bäb att komma tillbaka ikväll.


Magimagimagi.


Ja Lina.. jag ÄR en fjomp.. jag bjuder på det ;)

Fredag. Klarblå himmel och en sol som värmer.
Jag får dåligt samvete över humöret som inte vill infinna sig. Alls.

Jag lyssnar på Säkert och känner hur varje ord är skrivit just för mig.. Sådär som ett getingstick. Det svider till och bränns ni vet.
Aj.




"Det är inte det att jag inte lyssnar
det är bara så svårt att höra
när skriken inuti sliter mig itu."

Robbin har sovit över och vi har tittat på Så skall det låta, druckit kaffe och kramats.
Nu har han tagit med mitt barn till affären så jag kan skura golven.
Tacksamt.



(får man lägga sig ner och gråta snart)

Jag hittade dina papper igår pappa.
Dom papprena jag stuvade undan för lite mer än 3 år sedan.
Jag vet inte ens om jag läst dom pappa.
Jag förstog nog inte. Jag ville inte. Förlåt. Jag erkänner.
Jag gömde papprena, pappa.

Men jag klarade faktiskt inte.
Jag klarar fortfarande inte.

Det står ditt dödsdatum på pappa.
17 eller 18:e...

Men det är ingen som vet. Det skall väl inte vara så.
Varför var du ensam pappa? Varför var det ingen där?
Varför var jag inte där?

Vi saknar dig pappa!
Jag och ditt barnbarn.
Vi saknar dig så jävla mycket!

Vad hände med att dricka shandy, röka ciggaretter och finnas?
Varför finns du inte?

Jag försöker fortfarande maila dig pappa.

Sanna behöver dig.
Hör du det?
Hon behöver din styrka och din jävlar anamma.
Jag oxå pappa.

Det är så jävla tungt utan dig.

Du var min bästa vän.

Jag saknar dig pappa, jag saknar dig.. jag saknar dig!

Skrotungens Status:
Lilla fröken bus ligger och pratar i sängen efter att hennes mamma har nattat henne för jag vet inte vilken gång i ordningen. -pust-
Vissa kvällar är längre än andra helt enkelt... och energin är det helt klart inget fel på!
Men det är ju förvisso skönt.. det vore väl värre annars.
Imorgon är det Bvc och läkarbesök på dagen. Jag gillar dom här småkollen. Det känns skönt att få det bekräftat att allt är ok.. även fast man kanske vet det. Men hon har ju faktiskt tre veckors sjukdom nyligen så man känner sig ju lite paranoid.

Den gnälliga mammans status:
Det känns på sin plats att uppdatera lite om mamman nu. Jag har förstått att det är några av Er som har börjat att oroa Er lite för mig. Jag vet inte riktigt varför Men... det är såhär: Det finns Ingenting att oroa sig för!
Jag lovar! 
Alla har vi våra up´s and down´s så även jag. Man är inte Alltid glad, pigg och social. (det sista är förvrigt väldigt sällan) Man orkar inte alltid spela.. även fast jag tycker jag börjar bli ganska bra på det igen. Man orkar inte alltid diskutera.
Vissa saker går lixom inte att diskutera bort och då är det lättare att åta det ligga!
Men visst, jag känner mig trött, sliten och stundtals ganska trasig i själen. Jag är rädd för den stundande sommaren. Jag gillar inte sommaren. Jag gillar att bada men jag gillar inte att det är ljust, varm och att allt skall vara så jäävla bra och kul jämt. För det ÄR det inte. Ok, jag kanske är negativ.. men det är för att jag är rädd. Mina större down perioder kommer alltid på sommaren och jag Får Inte få någon sådan nu! Det går lixom inte!

Ang. det här med känslor så är det förövrigt skit. Det gör ont, skaver och bränner och jag är inte bra på att hantera dom!
Jag borde bli som Martina ... Ligga ett par, tre gånger och springa!
Det är lättast så!
Undrar om hon ger snabbkurser?!


Så ligger det i alla fall till!
No need to worry!

Det är sent. Idag igen. Jag är skadat trött och jag vill inget hellre än att sova.
Men jag vill sova lugnt, tryggt och drömlöst.
Jag vill inte vakna hundra gånger av mardrömmar som håller på att ge mig psykbryt. Att inte veta vad som är dröm och vad som är verklighet. Jag vill inte vakna och tro att hjärtat håller på att slitas ur bröstet på mig.
Jag vill inte vakna med en inre stress som kan liknas vid hjärtattackstillstånd.

Jag är trött på dålig sömn, mardrömmar och inre stress.
Hade jag kunnat sluta sova så hade jag gjort det. Omedelbart. Det är endast ett nödvändigt ont.
Jag vill inte...


...Och numera sover jag med kläderna på...

Som de flesta kvällar satt jag här tidigare ikväll … Slösurfandes, pimplande på en nästintill kall kopp kaffe. Tiden flöt iväg precis som tankarna. I bakgrunden rullade en playlist jag skapat på youtube.
Helt utan förvarning kastades jag ungefär 6 år tillbaka i tiden och jag landade i mjukt sommargräs. Barfota på en klippa. Skorna i den ena handen och en flaska parador i den andra.

Vid min sida fanns C. Som vanligt den sommaren. Hon och jag var ett. Alltid vid varandras sida.
Från klipporna kunde vi se bort på den lilla restauranten…
Vi hörde musik och jag kan tänka mig att vi båda log lite mot varandra och utan att behöva förklara mer så visste vi att kvällen skulle bli fin.
Trubaduren var på plats, vi var på plats och våra kroppar var berusade av sommar, kärlek och rött vin. Vi behövde inget mer. Livet kunde inte erbjuda mer.
Hand i hand vandrade vi så småningom ner till restauranten. Pirriga. Förväntanstulla.

Öl… Under varm kvällshimmel. Skymning. Havet slog emot klipporna nedanför terrassen vi satt på.
Tystnad. Bland fulla, glada människor. Vi hade inget behov av ord. För oss var musiken nog.
Den var av sorten som satte sig i hjärtat. Inte för att han var … skickligast eller den duktigaste sångaren. Men det var ögonen, rösten, magin…
Kanske hade de stjärnklara sommarnätterna förvandlat hans musik till magi, oss till magi?
Jag är beredd att tro det i alla fall.

Jag minns hans ögon när han sjöng Wonderfull Tonight, ändrade om texten och sjöng för mig. Det var fint. Inte sliskigt, men sött. På ett fint sätt.
För vi brukade prata… En hel del… Och det var aldrig något annat än just fint. Sött. Han var magisk,  hela hans väsen. Lite speciell, liten och blyg.

Jag och C… barfotabarn i sommarnatten bland klippor, glada människor och trubadurer.
Det var kärlek.
Och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknade det. För ibland svider det i själen och jag skulle gett nästan vad som helst för att kunna trolla mig tillbaka till ett av ögonblicken därute med hennes hand i min och musiken som spelades i bakgrunden.
Det var trygghet… Och även fast jag skulle försöka beskriva känslan av glädje, lycka, kärlek och ömhet som fyllde mig i dom ögonblicken så skulle jag inte kunna. Jag inser att det är för stort och ni skulle inte kunna förstå.

Men minnet gör mig glad. Och kanske får vi chansen i sommar igen.
Hon och jag, hand i hand. Precis som det skall vara.

Barfotabarn i sommarnatten.

Jag älskar dig C. Glöm aldrig det.

 

 

Slutet på dagen närmar sig, det sista kaffet slinker ner.. tankarna kastas runt likt förvirrade ping-pong bollar i ett tomt rum.
Tröttheten gör sig påmind. Rastlösheten och saknaden kryper i kroppen. Som de flesta kvällar.
Så var det. det här med Rotlösheten. Att inte höra hemma någonstans.
Vart är hemma? Vart skall man bo? Spelar det någon roll vart man bor? Finns det verkligen någonstans man kan kalla hemma? En plats där det finns någon eller något som verkligen kan hålla en kvar. Fast. Som man inte kan lämna .. som inte låter en lämna?

Just nu finns det ingen sådan plats. Och jag längtar ständigt bort. Till något annat. Kanske är det för att man söker.
Man söker den där indre friden, det där lugnet. Som man ser i ögonen på folk ibland. Som har hittat sig själva, sin plats i livet. Jag är inte en av dom och jag undrar om jag någonsin kommer komma dit.

Förresten måste jag lägga in den här.. För att hon är sådan där änglalik liten varelse med magi i rösten och hon gör mig glad.
Vet inte hur jag hittade henne men jag förmodar att det var menlöst youtube-surfande som vanligt ..
Lyssna och njut!

Jag vet inte riktigt hur öppen jag vill eller skall vara med vissa ämnen på bloggen.
Som några av Er kanske har tänkt på så nämns inte Sannas pappa.
Detta för att jag dels helst önskade att det var en jungfrufödsel och dels att det är en j*vligt knepig sits.

Idag har jag i alla fall varit på det första besöket på familjerätten.
Träffade en kvinna vid namn Eva X. En trevlig, lite exentrisk kvinna i 40-årsåldern.
Hon såg förmodligen att jag inte kände mig speciellt bra och hon försökte att förklara att man är två om konsekvenser oavsätt hur de blir.. Och jag kunde inte annat än att hålla med.
Dock är jag lessen över hur det har blivit. Missförstå mig rätt. Jag skulle aldrig vilja vara utan Sanna. Hon är det viktigaste i mitt liv, den jag lever för .. och jag är så lycklig över att hon kom till mig.. Hon är helt klart den största välsignelsen... Min räddande ängel..

Men jag hade den här kanske barnsligt löjliga drömmen om Svenssonliv och kärnfamilj. Jag längtade efter volvo, villa, hus och stabilitet.. Det blev inte riktigt så. Jag är lessen över det.

Nu är det mest ångest. Ångest över ekonomi, faderskap och ensamhet. Bitterhet.
Jag är rädd för vilka vändningar saker kommer att ta..

Ingen skall iaf få röra Knyttet.. Hon är min!
Närmar någon sig så hugger jag, det lovar jag!

Jag kommer vara glad när det är över..

....Men jag är rädd att det här är just bara början....

Och just nu har orden tagit slut och jag är mest tom och sliten.
Orken räcker till lilla älsk men inte mycket mer.
Lägenheten hålls i någonlunda skick, kläder blir tvättade och jag blir duschad.

Tele är avstängd och nytt nummer finns men ges endast ut till väl valda.
Sorry, men tele stressar mig och jag är oavsätt inte vidare trevlig just nu.
Av samma anledning så undviker jag även msn ganska mycket.

Jag passar istället på att läsa böcker och plugga.

Tack för era underbara varma ord. Det betyder så mycket, så mycket!!
Att ni bryr er får mig att vilja hålla lite kontakt med omvärlden i alla fall.

Och jag blir så fruktansvärt jävla skittrött på allt som inte kan funka.
Jag är trött på pengar, jag är trött på folk, jag är trött på anklagelser, lögn och misstro.
Jag är trött på att för varje andetag behöva kämpa och jag är trött på att hela tiden behöva slåss för min existens.

Jag trodde saker började lugna ner sig men jag hade så fel, så fel.
Ack, när man tror att det börjar vända så kommer någon och sparkar en i njurarna.

...och hur många gånger orkar man resa sig igen...?

Just nu önskar jag att jag kunde rymma.. Hitta en flyktväg bland kemikalier och dimma.
Men när man har barn får man inte göra så. Man får inte falla och man får inte rymma.
Det enda man kan göra är att bita sig allt hårdare i läppen och koncentrera sig på att andas.
Andas Elin, andas...

...fast det ända man vill är att krypa ihop på balkongen med zebraarmar, en babyblå filt och en flaska vin...

Jag önskar att det fanns en räddning någonstans...

Men jag antar att trasiga ungflickesjälar inte står högst upp på listan hos ngn med högre makt just nu.

...and the little blue eyed girl became the blue eyed whore...

Dagens känsla: Liten, folkskygg och rädd.
Dagens bästa: Vänner som trotsar ens osocialitet och drar med en ner till sjön. Tack för att ni orkar!
(Jag vågar verkligen inte åka komunalt idag)
Dagens sämsta: folkskygghet, ångest och bitterhet som fräter.
Dagens låt: The Chair - George Strait
Dagens älsk: Emma - för att du är den syster jag alltid saknat - Jag älskar dig.
Dagens väder: Klarblå kylig vacker hösthimmel.
Dagens sms: Jag läste precis din blogg. Trist att du inte är glad. Synd att du inte svarar i tele när jag ringer. Du kan ju vara dig själv i tele. Är du ledsen, sur eller annat så vill jag prata med den delen av dig oxå. Du är inte ensam förutom när du väljer att vara det. Du kan alltid komma hit, sällskap och mat. Jag vet att jag inte är en man, pappa osv. men jag är minst lika bra. Jag byter glödlampor, hugger ved, slår in spik och ger kärlek till aliens :) Älskar dig syster. Kram

Nu går jag och Sanna och möter Juha och co vid sjön. Jag hoppas tillståndet känns bättre sedan men just nu känns det som att jag bara faller och faller. Och jag varken kan, hinner eller vill falla just nu.
Lillälsk behöver mig och Herr Greger.. Men onekligen skulle jag vilja jag rymma bort i kemikaliedimma och långa suddiga nätter som präglas av folk utan ansikten. Som suddiga konturer i perferin.
Jag orkar verkligen inte just nu.
Blev bjuden till stan idag men jag pallar inte att åka komunalt.. människor skrämmer mig och det känns som att folk pratar om en när man går förbi.
Men snälla som dom är så kommer dom hit istället.. Juha har nog pratat med de andra misstänker jag för jag har då inte sagt ngt.. och jag trodde bara Juha skulle komma.. Men nejdå.. Juha, mirko, sandra, necro. och kanske någon mer.

Well.. dags att göra sig iordning. Jag sitter fortfarande i nattlinne .. som jag gjort sedan jag kom hem igår.
(Ja, jag har orkat duscha och byta nattlinne)

Snälla, låt mig rymma.. bara lite .. för jag faller så fort, så fort just nu.