Ibland så är det svårt att hålla fast vid verkligheten. Jag vet inte om det är för att man inte är kapabel, för att man inte orkar eller för att man helt enkelt inte vill.
Det vore så skönt att flyta bort, att glömma, gå vidare och låtsas om att världen inte ser ut som den gör.
Att det inte är riktigt så tungt att andas och det inte är riktigt så kallt att sova ensam som det är vissa kvällar.

Och egentligen är jag gladare än pålänge. Tror jag. Jag kämpar på i sakta tempo. Jag pluggar det jag orkar, jag umgås det jag orkar (vilket inte är så fasligt mycket, jag vet) och jag städar så mycket jag orkar.

Men jag skall erkänna att trots allt är det fortfarande svårt vissa morgnar att komma upp ur sängen.. Det är fortfarande svårt att orka duscha, att klä på sig och att ta tag i sopor eller disken.
Och vissa dagar struntar jag i det. Då går jag här som en apatisk Zombie..
Och jag undrar: Är det verkligen ok?
Och får genast dåligt samvete.

Blivande mammor borde kanske inte uppträda så. Dom borde skina, sprudla och le. Och jag gör inte det. Inte alltid. Men oftare nu än förr. Det skall jag erkänna. Och det är jag glad över.

Och jag tror och vet att det kommer bli bättre när Liten kommer.
Men jag skall o andra sidan inte sticka under en stol med att jag är rädd.
Jag är rädd för den bottenlösa avgrunden som i så många år hotat med att äta upp mig och krossa mig under sig. Jag är rädd för apatin, för orkeslöshet och dålig ekonomi.

Men jag antar att det kommer lösa sig. Det gör det oftast. Mer eller mindre i alla fall.

Och om någon frågar... Så mår jag bättre nu. På riktigt. Jag vet bara inte hur jag skall hantera allt ibland.

Och jag skall inteh heller sticka under en stol att det är tungt att vara ensam gravid. Det är inget jag rekomenderar. Faktiskt. Trots all lycka över mitt lilla mirakel, över alla sparkar, över alla nätter med lågt sjungande och klappande på magen.. som jag aldrig skulle vilja byta mot allt i världen så vore det fint att dela det med någon. Någon som såg fram emot det här lika mycket som mig..
Men jag vet att det är en omöjlighet och inget som kommer inträffa och mer eller mindre har jag accepterat det. Men jag tycker det är tråkigt.

Jag skall erkänna att det här kanske var ett helt menlöst inlägg. Men jag behöver skriva av mig. Jag gör det så sällan. Oftast är jag för trött.. Och för less på en dator som aldrig fungerar.. och dessa ständigt snokande ögon som bevakar bara för att glädjas åt andras olycka. *suckar lite*

Nåväl.. Ha det finast mina vänner och änglar.
Ni betyder allt.
Utan Er är jag ingenting!

//Hon den där

Förresten.. The Smiths är fantastiska. Jag glömmer dom från tid till annan. Men jag skall skärpa mig!
Lyssna på dom!