"Jag kommer ihåg när du sade att du älskade mig.. att du aldrig skulle gå.. men nu sitter jag ensam här igen"

Och varje ben i min kropp skriker att det är brutet, mitt pickande fågelhjärta i en fortfarande ungflickekropp skriker att det är påväg att brista. Brista.
Och än en gång tvingar jag migsjälv att andas. Andas sakta, andas stilla. Du klarar det den här gången oxå. Den stilla rösten viskar. Jag hör den långt bak.
Någon sjunger om magic eyes och gången jag älskade dig. Men jag vet inte egentligen om det är hans ord eller mina. Var det jag som bad honom att skriva texten? Var det jag som bad han att sjunga så?
Det hjärtat jag trodde jag kapslat in bultar fortfarande genom murar och tyg. Hör ni verkligen inte hur det slår?
Hör ni inte?
Och jag är egentligen inte säker på vem min kropp skriker för, för ni är alla suddiga konturer i min ögonvrå.
Träd fram varelser, låt mig gå förbi och komma vidare.

"Älskling, hur mår du ikväll, älskling? Hur mår du när jag inte är hos dig. Jag känner mig så ensam fast jag har mycket folk omkring mig"

Snart kommer det folk och jag är rädd dom kommer se paniken speglas i ögonen och det hårda taget jag håller runt min kaffekopp. För jag måste ha något att hålla fast vid. Så jag inte faller, tappar bort mig, mister fokus.

Jag är lessen över alla känslokraschar, jag är lessen över ett trasigt hjärta, zebraarmar och en ungflickesjäl som aldrig tycks få ro.


I just wish I was normal.
Just like you.