Jag sitter och försöker ladda ner musik som jag kan fylla min gamla halvtrasiga mp3 spelare med.
Utan min mp3 spelare hade jag förmodligen varit inlåst på någon anstalt för våldsamt beteende och eller ev. mord.
Jag gillar inte att åka buss och spårvagn helt enkelt.. Jag skall vara ärlig och säga till viss del är det våra nya landsmän som driver mig till Vansinne med sina extremt höga konversationer och skrikiga ungar.
Och nej, jag är väl inte ett dugg fördomsfull alls. Jag bor i Ghettot och jag lovar att det stämmer. Kom och hälsa på.
Sedan är jag förvisso inget fan av tonåringar heller...
Ok, ok.. Jag är en gnällig jävel.
Kontentan: Jag laddar ner musik..

Jag letade efter en låt med Björn Afzelius så jag tog en fil med lite olika skivor i... Och nu när jag skulle slänga in lite låtar i playlisten fick jag plötsligt en stor jävla klump i magen och ögonen tårades.
Det kändes som det var igår att telefonen ringde mitt i natten.. Eller klockan var kanske bara 01.. Eller 00... Och det var min Morbror. Jag var i duschen och svarade inte.. Jag tänkte att: Äsch, han har väl bara tagit en öl förmycket eller så..
Men han ringde igen och jag kände mig tvungen.

Elin-Carina... Mamma är på sjukhuset. Dom säger hon har fått en hjärnblödning. Hon flygs med helikopter till Rikshospitalet nu!

Natten är som i en dimma. Jag gick runt, skakade och kedjerökte.. Men jag grät inte. För i min värld kunde det inte vara så. Det fick inte vara så. Det var 11 sept... året innan den 17 december gick pappa bort..
Det kunde lixom inte vara så jävla orättvist..

Jag tog första bussen till Oslo. .. jag hade packat en ryggsäck med lite ombyten till mig och ett par saker till mamma.
Jag var säker på att jag snart skulle vara på väg hem.

Jag hade så jävla fel.

Jag möttes av släkten och blev intryckt i en  bil som körde lite för fort till sjukhuset. Synen som väl mötte mig var värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Slangar precis överallt... till och med ut ur hjärnan. Man såg vätskan färdas.. Det sjuka. Gröna.
Hon låg i koma. Dom skulle inte väcka henne på en dag..
En dag blev fem.

Tiden som följde var fruktansvärd. Jag spenderade 7-23 på sjukhuset .. Nätterna spenderades på en luftmadras i ett vardagsrum i Oslo. Lite över två månader.. Fast ganska ofta sov jag i väntrummet på intensiven/neurolog eller med huvudet i fotändan på mammas säng.

Jag hade med mig två saker till mamma. Raggsockar, var det ena. Fråga inte vad jag tänkte. Men jag tror jag tänkte att det är hemskt att frysa och det kanske inte är så varmt på sjukhus i september. Hon hade långa stödstrumpor för blodcirkulationen i många veckor och jag vet aldrig vart raggsockerna tog vägen.

Det andra var en nalle. Alla behöver en nalle. Att nallen tydligen lärde henne finska fula ord och svor som en borstbindare är smällar man får ta...
Eller som när hon rev ur slangarna, vägrade lyssna och var allmänt galen.

Alla timmar när jag vandrade runt på det där gigantiska sjukhuset och var så fruktansvärt, fruktansvärt rädd så hade jag med mig min mp3 spelare. Det finns inte många låtar jag ville lyssna på just under den perioden. Men en av dom var just Två Ljus med Björn Afzelius.
Jag skapade mig en ritual att varje kväll vid en viss tidpunkt på kvällen efter att jag varit ute och rökt så satte jag på den låten när jag begav mig in i korridorerna igen...På vägen till hissarna passerade man en önskedamm och ett kapell. Varenda kväll slänge jag ett mynt i dammen och önskade att mamma skulle bli frisk... Många gånger gick jag även in i kapellet. På något vis så kändes det tryggt och rofyllt. Jag tände ljus och ibland  fanns det någon anhörig eller besökande som satt och spelade på pianot...

Hon kom sig.. Sakta men säkert. Efter rekreation på 3 olika sjukhus och en del månader senare var hon frisk igen.
Det var ingen som hade vågat varken tro eller hoppas.
Överläkarens ord de första dagarna var: Jag räddade henne då, men jag tror inte hon kommer överleva. Det får inte ni heller tro.
Men hon är en kämpe min mamma.
All ära och Cred till henne!

Tänk om det inte gått så bra.. Tänk om hon missat Sanna.. det finns så otroligt mycket...

Men jag är otroligt tacksam för att jag har henne .. trots våra olikheter och likheter.

Tack för att du finns Mamma.



...Och jag tänder fortfarande ljus för dig ibland...