Det är svårt att skriva något vettigt nuförtiden. Orden snubblar mest omkring och jag verkar inte få fram något som verkar sånär vettigt. Det känns tråkigt. Jag saknar bloggandet. Samtidigt känns det fel att skriva bara för att haspla ur sig något menlöst. 
Ni fattar nog vad jag menar?

Jag har funderat på om orden stannat för att jag satt alla känslor på paus? Kan det vara så? 
Att om jag använder mig av orden måste jag samtidigt återigen trycka på play på känsloflödet.
Jag är inte riktigt redo för det känner jag. Inte nu. 
Jag måste först ta mig ur den vansinniga tröttheten som hotar med att äta upp mig varje sekund av dagen. 
Jag måste lyckas att samla lite nya krafter för att klara av den eventuella smällen som kommer komma den dagen när jag väl väljer att se och känna igen.

Tro nu inte att det här har speciellt mycket med kärlek att göra. Det har det faktiskt inte. Det är mest livet i allmänhet som på något vis aldrig riktigt verkar tröttna på att pissa på mig. Om man får lov att uttrycka sig så.

Snart kommer V. Då skall jag krypa in i hans famn, låta mig kramas och bara finnas en stund. 
Sedan tänker jag somna där. 
Precis så.
Alldeles nära.

Förövrigt skrämmer Våren skiten ur mig! 
Kan någon ge mig November igen? 
Pretty please?