För några år sedan så hade jag så jävla många drömmar. 
Jag visste att jag kanske inte skulle få uppleva hälften av dom. Att jag kanske bara skulle få realisera en bråkdel av dom. 
Men dom fanns i alla fall där drömmarna. Om än i periferin så var dom alltid där.

När jag man gick och lade sig så låg man och drömde och fantiserade innan man somnade .. På spårvagnen dagdrömde man och när man handlade kunde man plötsligt känna en doft som fick en att flyga bort. Till drömmarna.

Jag har alltid varit en av dom som har hävdat att det är så satans viktigt med drömmar. Drömmar ger näring till själen och vi behöver drömmarna som flykt ibland. 
En trygg plats att komma till och landa på ibland. 
Oavsett om det handlar om ekonomiskt oberoende, kärlek, resor, utbildning, äventyrspaddling eller golf. 
Alla har vi våra olika drömmar. Vi behöver dom. 

Det är farligt att fastna i vardagen och rutinen. Man behöver ständigt kämpa för att bli bättre och för att komma någon vart. Självklart, tänker ni kanske. Och JA, det är självklart. 


Man fastnar så väldigt lätt i någon sorts slentrian mellan tvätt, blöjor, jobb och bekymmer om middagsmat. Stress inför nästa moment på dagsordningen. 
När väl kvällen kommer är man så trött så man hinner knappt få ner huvudet på kudden innan man somnar.

Det borde inte vara så. Man borde ha inbokad tid på dagschemat för drömmar. 
Att ge näring till själen. För att orka lite mer, för att le lite mer och kämpa lite mer!

Jag önskar i alla fall att jag hade det på mitt dagschema.
(och kanske är det faktiskt bara upp till mig själv att faktiskt ta mig den tiden?)

Jag vet att drömmar är personliga... Vissa mer och andra mindre.

Och drömmer ni lika nu som Innan?