Ibland så blir man vansinnigt genomlycklig.

En gammal vän.. flamma.. vad skall man kalla honom? Han är speciell.. Väldigt speciell.
Jag var kär i honom i väldigt många år. Han är en blond, blåögd ängel med fin musiksmak, varma händer och sjysst stil.

Och just nu är jag så himla förvirrad att jag inte riktigt kan formulera mig...
Han betydde så himla mycket.. det var så intensivt. Det skedde så mycket...där under några år.
Jag skrev några dikter.. jag kanske letar upp någon och lägger in dom här...

I alla fall .. jag hr försökt att glömma. Dom som känner mig vet att .. Han är svår att glömma. Det har tagit tid.. flera år.
Men plötsligt sade det .. Pling.. på msn.. Och där var han för några dagar sedan.
Och vi pratade.. och pratade.. sedan var jag tvungen att åka..

Men idag hördes vi igen.. pratade ngn timme ., så skrev han ngt om att gå.. Jag slängde lite smådesperat in mitt nummer eftersom jag vet att han kommer till stan nästa helg.. och tyckte att .. ring om du vill när du kommer hit..
Det tog ca 30 sek .. så ringde det..
Jag dog nästan..

Eh ..eh.. hej?
Och det jag trodde skulle bli ett stelt, konstlat samtal blev .... ett helt underbart samtal fyllt i skratt, lite nostalgi, lite känslor och lite annat. Det kändes hur bra som helst.
50 minuter senare hade han ett galet ex på halsen som inte gav sig så han var tvungen att svara efter att ha klickat henne ca 20 ggr.. men ja.. Det är ok.

Han kallade mig inte blåmes... men det var vackert i alla fall!