Jag vet inte riktigt hur öppen jag vill eller skall vara med vissa ämnen på bloggen.
Som några av Er kanske har tänkt på så nämns inte Sannas pappa.
Detta för att jag dels helst önskade att det var en jungfrufödsel och dels att det är en j*vligt knepig sits.

Idag har jag i alla fall varit på det första besöket på familjerätten.
Träffade en kvinna vid namn Eva X. En trevlig, lite exentrisk kvinna i 40-årsåldern.
Hon såg förmodligen att jag inte kände mig speciellt bra och hon försökte att förklara att man är två om konsekvenser oavsätt hur de blir.. Och jag kunde inte annat än att hålla med.
Dock är jag lessen över hur det har blivit. Missförstå mig rätt. Jag skulle aldrig vilja vara utan Sanna. Hon är det viktigaste i mitt liv, den jag lever för .. och jag är så lycklig över att hon kom till mig.. Hon är helt klart den största välsignelsen... Min räddande ängel..

Men jag hade den här kanske barnsligt löjliga drömmen om Svenssonliv och kärnfamilj. Jag längtade efter volvo, villa, hus och stabilitet.. Det blev inte riktigt så. Jag är lessen över det.

Nu är det mest ångest. Ångest över ekonomi, faderskap och ensamhet. Bitterhet.
Jag är rädd för vilka vändningar saker kommer att ta..

Ingen skall iaf få röra Knyttet.. Hon är min!
Närmar någon sig så hugger jag, det lovar jag!

Jag kommer vara glad när det är över..

....Men jag är rädd att det här är just bara början....