I lägenheterna runt omkring spelas musik. Högt, men inte tillräckligt högt för att jag skall kunna höra vad det är men för att jag skall kunna känna dunkandet i väggarna.
Jag hör att Kirre och hans vänner har kräftskiva två våningar längre ner och hur det pratas på balkongen. Jag hör Gemenskapen och med ett blir jag lite sorgsen och vemodig och känner ett sting av saknad efter förra sommaren.

Jag kan någonstans i bakhuvudet höra skratten och känna närheten och gemenskapen som vi delade. Oftast var det jag och Mirko men i vårat järngänk inkluderades även miika, juha, ari och batman. De galna finnarna. Pojkarna jag kom att älska och dela många nätter, många öl och många skratt med.
Jag minns inte hur många nätter vi satt här i min lägenhet och såg solen gå upp eller hur många gånger vi låg på rygg i kungsparken och funderade på om vi orkade gå någonannanstans trots att klockan var mitt i natten.
Men jag minns konversationerna, stämningen och lyckan i mina ögon.
Jag levde den sommaren. På riktigt. Jag levde sådär som vissa kanske anser att man inte borde göra men som gjorde mig vansinnigt lycklig om en bara för en stund. Substanserna flödade fritt och brusade nästan lika högt i mitt blodomlopp som kärleken till x gjorde. farligt, omoget men vansinnigt underbart. Jag förnekar inte det!

Det var för mycket alkohol blandat med för lite sömn men vi kände att vi levde.. och just då levde vi som varje dag vore den sista. Och ja, jag säger inte att ångesten inte frätte på insidan .. för det gjorde den. Ibland. Men då fanns Mirko där och tog mig i famnen .. plockade upp mig och fick mig att inse att jag skulle klara mig även genom detta.. Och även fast jag inte trodde honom just då så visste jag längst inne att han hade rätt..
Och nu är det är tomt utan våra bakisdagar när vi ligger ihopknölade på en för liten soffa och jag får somna med huvudet på hans rumpa och vi kan ligga så en hel dag och bara värma på våra makaroner när vi är hungriga igen och titta på film och sova i skift när tröttheten tog överhand..

Jag minns de galna festerna i Kungsbacka oxå.. men lika mycket minns jag tågresorna till och från för dom var så vackra. Jag minns att jag nästan kunde lukta det gröna gräset genom tågrutan och känna den varma sommarbrisen stryka mig över kinden.. Och jag minns att jag tänkte:
Såhär önskar jag livet kunde vara jämt. Precis såhär varmt, fluffigt och lyckligt.

Men det blev aldrig så. Och nu är jag glad över det. Jag har världens vackraste barn och min tillvaro blir alltmer stabil och säker. Sanna gör att jag orkar upp på morgonen och hon gör att jag ler om dagarna.
Det är ett helt annat liv än vad jag levde förra sommaren, men vad gör väl det? Jag är lycklig nu!
Och jag vet att tiden kommer då jag kommer få sånna kvällar igen. Med alkohol, vännerkärlek och skratt.. Men på sätt vis känner jag att den tiden är förbi.. Då var då och nu är nu. Men det är väl lov att drömma lite, att längta lite och få vara lite nostalgisk?

Sanna har gett mig så mycket. Hon har gett mig styrkan våga se klart. Att se vad som verkligen betyder något och vad som är viktigt. I och med graviditeten visade det sig oxå vilka som var mina riktiga vänner.
Och jag vet att ni ovannämnda fortfarande står vid min sida. Det bevisar att jag hade rätt när jag första gången träffade er och direkt tog in er i mitt hjärta. Ni skulle inte svika om det gällde..Jag älskar er för det.. Och jag älskar er för att ni står ut med mig, för att ni tröstar och finns, får mig att skratta och är dom ni är. Ni är underbara!

...Och vi kommer alltid ha våra minnen...

           


*...alla bilder i detta inlägg är från förra sommaren...*