Jag kör en favorit i repris i nytappning då det förra inlägget innehållande en liknande historia blev en succé!
Hur går det till när man träffar ett gammalt ligg egentligen? Och hur pinsamt får det lov att bli?
Martina: Mostly this one is for you! ^^

Hur det gick till när jag mötte mitt ligg på Ica kan ni läsa om Här om ni inte redan läst.


Det hela började på sensommaren -07, buss 75 till Ghettot.
Lagom rund under fötterna och skulle upp och jobba dagen efter. Tidigt, ack så tidigt.
Och nej, jag vet att det inte var speciellt ansvarsfullt. Men jag kommer snart till den delen!

På vägen hem hade min telefon dött. Min älskade telefon. Räddaren i nöden, där jag har alla möten, tider, väckarklocka och jag vet inte vad. Jag klarar mig inte utan den helt enkelt.
Jag kan då tillägga att jag endast har En väckarklocka och den befinner sig då på: Mobilen.
Så vad gör man när man skall upp kvart i sex på morgonen, är sådär ganska överförfriskad och vet att: Somnar jag så kommer inte ens Hiroshimabomben väcka mig.

Jodå... Då mina vänner.. Då hittar man en Egen väckarklocka!


Där satt jag på bussen längst bak, lagom i min egen värld tills jag plötsligt får syn på en liten söt dräggpunkare som kommer på.
Han hade en fin lång tuppkam, trasiga jeans och någon bandtröja och jeansjacka.
Jag hade sett honom vid tidigare tillfällen och tänkt redan då att: "Kom till tant".. Men det kan man ju inte säga såklart. Det är ju faktiskt ...inte acceptabelt.
Killen var säkert inte mer än 18 kanske 19 .. men inte äldre i alla fall.

Det var vad Jag trodde ja...

Han satte sig oxå längst bak och vi satt och tittade på varandra ett tag fram tills jag fick en excellent idé och böjar mig fram och tittar på honom med mina mest oskyldiga puppyeyes...
-"Du alltså, jo atte.. det är såhär att min mobil är död.. Och jag skall upp så jävla tidigt imorgon och jag kommer verkligen Inte vakna utan väckarklocka.. Skulle du kanske kunna tänka dig att följa med mig hem och vara min väckarklocka?"

Ja, att den lilla pojken inte sjönk genom jorden är ett mirakel. Men han satt faktiskt med en öl i handen och en systemkasse så jag reagerade lixom inte. Han var ju söt och så, så jag tänkte väl mest att: Ja, men vafasen.. Det här blir väl bra..

Han var snabb som attan med att svara att självklart, det var inga problem. Han var bara tvungen att ringa hem först.

Elin, Elin...hur kunde du inte höra varningsklockorna?

Nåväl, detta resulterade i ett häftigt hångelparty och vi tog oss hem för att tja..fortsätta med samma sak.
Men vi pratade faktiskt en hel del oxå .. mest om musik förstås.. men lite om livet.. och sådana där saker.
Någonstans därimellan frågade jag hur gammal han...
Han log stort och tittade på mig med skratt i ögonen och frågade vad jag trodde.
-"Tja, du är väl 18? Kanske 19? Men äldre är du nog inte.

Han skrattade det där söta skrattet och svarade att: -"Nej, jag är 16. Jag fyller 17 snart"
Och ni kan i eran vildaste fantasi .. (det kan ni kanske) föreställa Er vilka svordomar som kom ur min mun i det ögonblicket när jag hoppade tre meter bort i soffan och konstaterade att jag var en gammal, gammal tant i jämförelse och att han faktiskt borde vara hemma i sin säng och sova!

Han ville inte alls lyssna på det örat utan försökte komma med massa förklarningar, komplimanger, taktiker medan jag pratar i munnen på honom och försöker säga att: -"Hade din mamma vetat vad du gjorde just nu hade hon först slått ihjäl mig och sedan förmodligen anmält mig!"

Men efter ett bra tags munnhuggande.. (i alla former) så insåg jag mig besegrad. Jag föll på min egen halvtaskiga raggningsreplik. Jag behövde verkligen en väckarklocka!

Vi ramlade väl i säng någongång på natten...
Och jag behöver kanske inte säga så mycket mer än:

...Vackra hundögon som tittar på mig med osäkerhet i blicken..."Var det ok för dig?"

Haha. Så sött så jag dör!

Vi somnade någon timme innan det var dags att gå upp och bege sig till jobbet. Fortfarande varma och nära. Kanske fortfarande något berusade möjligen...
Det var inget jobbigt, pinsamt avsked utan vi kramades och log i samspel över våran hemlighet och åkte varsin väg...

När jag kom hem hittade jag hans tröja halvvägs under sängen...


Och idag...Ett och ett halvt år senare träffade jag honom på bussen.
Vi log och hälsade och småpratade lite.. Det var onekligen småstelt trots att han faktiskt hade glimten i ögat och var söt som socker ännu.

Jag funderade på att fråga om han ville följa med hem och hämta sin tröja...
Men jag bestämde mig snabbt för att behålla den som ett minne från gången när jag raggade upp en väckarklocka på buss 75 till Ghettot.